Min uppgift var att besöka våra nya och även gamla gårdar. Lära känna ägarna bättre och alla de människor som finns omkring våra gårdar. Jag besökte allt från den rosenkindade slaktare, grönsaksodlaren med jordiga och gröna grova fingrar, ostproducenten som slutade som advokat för att tillverka fårost istället, biodlaren som vårdar sina drottningar som de vore sin egen fru.
Min resa började i Rom där jag hämtade ut min söta bil på Ciampino. Efter att ha slingrat mig igenom Roms hektiska morgontrafik var jag på väg norrut mot Val d’Orcia i södra Toscana. Här var mitt första möte med en av våra nya gårdar. På vägen dit fann jag en liten trattoria som kunde bjuda mig på lite lunch. Insåg när antipaston serverades att de inte tog emot kort – och jag hade inga kontanter…
”Du kan komma förbi en annan dag och betala, om du har vägarna förbi.”, sa den vänliga restaurangägaren.
Saken var ju den att jag inte skulle åka samma väg tillbaka. Vi löste det hela med att jag postade betalningen i ett kuvert några dagar senare. Visst är italienarna flexibla och underbart gästvänliga!
Han förstod att jag var hungrig efter en lång flyg- och bilresa för att nå fram till hans restaurang.
Väl framme på gården blev jag väl omhändertagen. De producerar spannmål som sedan omvandlas till pasta som tillagas och serveras på gårdens restaurang. Cirkeln sluts på denna gård! Här är möjligheterna oändliga – allt från ridning, cykling, vandring, matlagningskurser, vingårdsbesök och närheten till Siena för ett besök om man önskar.
Jag fortsatte min färd med min kära GPS som ledde mig på småvägarna fram till Pergine Valdarno där mitt boende för kommande två nätter låg. Vägen dit var vacker och solen håll på att gå ner över gräddkullarna. Vet inte hur många gånger jag bara var tvungen att stanna för att fota. Men saken är den att fotona aldrig blir rättvisa… Ni måste åka dit på egen hand för att uppleva detta sagolika landskap!
För att komma fram till gården fick jag köra på ettan hela vägen, uppför, uppför och åter uppför - högt upp på kullarna! Grusvägen hade fått sig en törn av höstens och vinterns regnskurar. Men resan lönade sig! Jag kom fram och de mötte mig med öppna armar! Benvenuta Sara, finalmente sei qui! Mitt hem för kommande dagar blev ett av deras många vackra rum. Öppen spis till och med! Jag kändes mig som hemma!Bortskämd som vi ofta blir i Toscana fick jag en praktmiddag serverad tillsammans med gårdens fyra herrar.
Deras två kockar hade förberett en Bistecca Fiorentina till mig. Enologen han hade korkat upp ett av de bästa vinerna och Leonardo visade mig var vi kommer att hålla våra matlagningskurser på gården. Middagen kunde inte bli annat än lyckad med många glada skratt!
Deras egna proscuitto smakade makalöst gott tillsammans med pecorino från trakterna. Till detta serverades marmelader från gården.
Sen höjdpunkten för kvällen! Bistecca Fiorentina - precis så där blodig som den skall vara, men olivolja från höstens skörd och en aningens nymald svartpeppar och lite salt. Salladen blir näst för mycket.
Jag somnade efter en lååång dag, mätt och belåten!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar