Jag hade kameran redo för att fota sängar, kuddar, detaljer, vyer och dörrar… Allt det som ger gården dess charm. Tuppen gol och hönorna pickade i lugnan ro.
Efter ett kramkalas satte jag mig bekvämt igen i min lilla vita bil och for iväg ner för backarna för att upptäcka nya platser. Jag ville bekanta mig lite mer med Arezzo och hade fått lite tips från Elisa och Leonardo. Arezzo ligger inbäddad bland de höga kullarna och bergen som reser sig runtomkring staden. Staden har delvis förstörd under andra världskriget och likaså dess närliggande områden, vilket märks i och med fabriker och nya bostadsområden. Men detta avspeglade sig inte inne i Arezzo. Gatorna var kantrade av vackra byggnader, kyrkor och små butiker. Här rådde ett helt annat lugn än i Florens som är dess grannstad. Känslan av att detta är en småstad infann sig snabbt. Folk strosade på gatorna och butikerna var stängda för lunch.
Jag letade efter de restauranger som jag fått rekommenderade. Några av dem var stängda för dagen så jag hamnade på en lunchrestaurang på en bakgata. Här hade de inte sett en turist på flera år kändes det som. Rakt in i den italienska lunchkulturen kastades jag. Fick mig ett bord vid dörren med utsikt över hela restaurangen. Fann ingen meny och insåg snabbt att menyn lästes upp av servitrisen i en härlig obegriplig hastighet. Jag chansade hejvilt och blev serverad spaghetti med en enkel, men god tomatsås och parmesan strödd ovan. Innan jag hade hunnit hugga in på il primo piatto skulle jag ytterligare ta ett beslut om vad jag skulle äta som secondo pritto. Kunde urskilja tacchino ripieno (fylld kalkon), vilket inte kan gå fel – så det fick det bli. In kom den fyllda kalkonen med en spenatpaj till. Gott. Avrundade med en espresso.
Att sitta vid dörren på en restaurang där det bara finns italienare innebär att man måste säga hej till alla som kommer och likaså till alla som går. Det var ett härligt hejande hela måltiden för min del. Alla önskade mig en smaklig måltid.
Ja, att vara utländsk är svårt att dölja…
Jag lämnade Arezzo och begav mig upp på kullarna för att besöka några av våra pärlor. Beslutade mig för att besöka La Verna innan solnedgången. La Verna är ett kloster känt tack vare Franciskus av Assisi (1182), grundaren av Franciskanordern. Franciskus blev berömd för sin enkla livsstil och förmågan att tala med djur. År 1224skall han blivit stigmatiserad och avled senare i tuberkulos. Den katolska kyrkan betraktar Franciskus som ett av de mest Kristusliknande helgon i historien. Att ta sig upp till La Verna krävdes att jag körde på 2:an eller 1:an mesta dels av vägen. Upp upp upp och det kändes som jag kunde bita mig i svansen i kurvorna. Rolig väg med en Fiat500! När jag närmande mitt mål som är beläget på 1.300möh började snön. Kallt och minusgrader.
Jag traskade runt och insåg snabbt att jag var nog den enda turisten där. Till slut möte jag två kvinnor som var där för att beskåda klostret. De försvann snabbt och sedan var det bara jag kvar. Jag hann till solnedgången. Går inte att förklara platsens känsla och atomsfär – måste upplevas på egen hand. Tog mig in i kyrkogångarna – lika öde här. Nästa lite läskigt. Men otroligt vackert!
Ner igen och GPS tog mig till ett av våra boenden på kullarna över Arezzo. Här väntade mig Elena och ett vackert rum med utsikt över staden. Middagen serverades i deras lilla vinkällare. Litade på kyparens smaklökar och beställde en marinerad carpaccio med tryffelflan till förrätt. Tryffeln följde med till huvudrätten som var en smakrik och krämig pasta med pecorino. Efterrätten var en varm chokladbakelse – precis i min smak! Fick tacka för maten personligen mig en liten pratstund med en duktige kocken. Mätt och belåten somnade jag återigen efter en lång dag i Toscana.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar